Facebook och Instagram visar ju oftast de bästa stunderna i livet. Glada barn, god mat, drinkar, roliga utflykter och resor, kärlek, bad och ännu fler goa barn. Det är sällan som skrik, gråt, tjat, snabbmakaroner till lunch (igen) och stressade, trötta föräldrar släpps in på bilderna. Och tur är kanske det ;D Fenomenet har i alla fall blivit mer tydligt för mig under våren och sommaren, en period där mycket i vårt liv kretsat runt Linus epilepsi. Min Instagram är en mix av havsbad, lek, syskonkärlek och en och annan drink. Livet leker, semestern är underbar och barnen är sååå lyckliga! Och ja, visst är det så ❤ Men detta varvas så klart i verkligheten med flera väldigt höga sammanbrott från båda barnen dagligen, syskonbråk, en trötthet som på morgontimmarna ibland gör mig illamående, Linus dagliga ep-anfall, total idétorka gällande dagens lunch eller middag, rastlös 5,5-åring som saknar kompisarna, en gnutta stress och en väldigt tröttsamt hög ljudnivå (varför måste det liksom springas och tjoas i facett så mycket inomhus??) . Nä, av detta syns inget på bilderna och inte heller hur Linus mår då och då under dagen eller vår oro. Men återigen, det hade ju varit tungt och negativt om alla delade sådant! Så jag tycker det är bra precis som det är.
Det jag vill komma till är att detta är viktigt att komma ihåg i perioder när ens liv kanske inte är exakt så som man hade tänkt sig. Annars är det lätt att själv bli stressad och tro att alla andra lever i idyll. Midsommarafton var ett sådant tillfälle för mig. Jag föll dit, jag blev ”Facebookstressad”. Facebookflödet var fyllt av vackra miljöer, glada barn i kransar, jordgubbstårtor, dans runt midsommarstången och härliga middagsbord. Vi var bjudna hem till några vänner som bor på landet. Vi åkte ut på eftermiddagen efter att Linus sovit klart den heliga sömnen. Vi möttes av en härlig trädgård med ett dukat långbord under uppsatta tyger. Kanonmysigt!
Jag hälsade på de andra som redan kommit och som njöt av en kall öl med utsikt över åkrarna. Idyll. Sedan tror jag knappt att jag pratade mer med de flesta… För direkt gick Linus upp i speed. Han sprang runt mellan allt som vi inte ville att han skulle pilla på. ”Nej, inte där” och ”Rör inte den” gick varma. Linus fick ett litet anfall på gårdsplanen, sen sprang han vidare. När vi dukat upp all god mat, hade Linus inte ro att sitta mer än några minuter. Jag och Jocke turades om att stressat äta och springa efter Linus som blev allt mer trött. Jag försökte förgäves få honom att vila lite, men det gick inte. Han var så uppvarvad och han mådde inte bra av det längre. Till slut står han och hänger över en solstolsrygg och bara pekar mot bilen med orden ”Åka hem, åka hem!”. Valet var lätt, klart vi åkte hem. Innan stången hade klätts eller efterrätten hade dukats fram.
Jag hade så dåligt samvete för Hannahs skull. Ville ju att hon skulle ha en sån där fantastiskt idyllisk midsommar som alla andra hade. När Linus hade somnat, tog vi fram vaniljglass och jordgubbar och spelade sällskapsspel. Hannah utbrast glatt något i stil med ”Så härligt att ha både mamma och pappa helt själv!”. Ja, kanske räcker faktiskt bara det riktigt långt?
Dans med svåra steg 