Dans med svåra steg

När vi träffade läkaren första gången (då EEG-svaret inte kunde hittas), frågade jag om vi inte skulle göra en magnetröntgen av hjärnan för att vara säkra på att det inte fanns någon bakomliggande orsak (jag hade ju googlat fram både hjärntumör och små hjärnskador från fostertiden). Det behövdes inte eftersom inget tydde på det och man bara gör en magnetröntgen om EEG visar mer förändringar på ena sidan. Barn behöver ju nämligen sövas för att kunna ligga stilla så länge och det undviker man ju helst. När läkaren två dagar senare ringde upp och gav diagnosbeskedet, kom nästa svarta moln farande: ”Jag vill att vi gör en magnetröntgen också, eftersom det syns mer epileptisk aktivitet i ena hjärnhalvan”. Risken att han skulle ha en skada var så klart väldigt liten, men vad spelar det för roll? Vi hade en otrolig tur. Två dagar senare en onsdag i slutet av maj ringer de och frågar ”Kan ni komma i morgon?” De hade fått ett återbud. Yes!

Att se sitt barn sövas var jobbigt. Och vi skulle bara göra en röntgen. Jag satt där i väntrummet och kramade hans katt konstant med en klump i halsen i en timme och tänkte på alla föräldrar vars barn istället genomgår operationer medan de sitter och väntar. All styrka till er!

Linus var cool som vanligt. Han spelade keyboard medan sjuksköterskan satte nål och trots lugnande premedicinering envisades han med att köra sparkbil ända fram till britsen där narkosteamet stod och väntade på honom. Han hjälpte till att hålla sprutan med narkosmedlet och på några sekunder föll han ner i djup sömn. Att då vända och gå var tufft. Efter en timmes väntan fick vi  följa med till uppvakningsavdelningen.

Hett tips: klappa inte på barnet (hur mycket hjärtat än svämmar över <3) så det riskerar att vakna i förtid = risk för ”snedtändning”…

Linus fick en ”snedtändning” efter narkosen och fick fullständig panik. Han kastade sig och skrek, helt otröstbar. Jag försökte ligga i sängen och hålla honom men det enda han ville var att lämna sängen, vilket inte sjuksköterskan tyckte var en bra idé alls. Men ilsken förvirrad 2-åring vinner lätt den kampen och väl nere på golvet la han sig platt med sin katt och blev lugn. Så där satt vi en timme, på golvet på UVA, och lekte med en uppblåst handske som dekorerats till en gubbe.

Dagen efter ringer vår läkare – röntgen var bra och det svarta molnet susade snabbt långt i väg. Helt plötsligt tänkte jag att Linus faktiskt ”bara” har epilepsi. Dessutom av den typen som kan växa bort innan han är vuxen!