I ett debattinlägg hos Vi lärare skriver läraren Ulrica Björkblom Agah ”Någon måste säga det: Det är föräldrarna som förstör sina barns framtid – inte lärarna”. Alltså redan där… Man kan ha en så fast synpunkt för hög eller låg skatt. Men detta handlar inte om en konkret politisk detalj. Detta handlar om BARN som mår psykiskt dåligt och om familjer i kris. Jag anser att det är extremt oempatiskt att då raljera och dra alla över en kam med ett så respektlöst ogrundat uttalande.
Ulrica skriver ”Det kommer aldrig någonsin att vara ett alternativ för mina barn att få stanna hemma för att det är jobbigt.” Hon tror, på riktigt, att föräldrar låter barnet stanna hemma för att skolan är lite ”jobbig”. Jag hoppas att hon aldrig behöver uppleva de verkliga orsakerna.
Jag hoppas att hon adrig behöver se sitt barn få en panikångestattack. Aldrig behöver plåstra om en uppskuren arm. Aldrig få höra/läsa orden ”Jag orkar snart inte leva mer” från sitt barn.
Jag hoppas att hon aldrig behöver se sitt barn bli i princip sängbunden av sin depression i månader. Att hon slipper se sitt barn bli socialt isolerat och tappa sina vänner för att hen aldrig är i skolan. Att hon inte behöver se livsgnistan slockna.
Hon skriver att ”många föräldrar är snabba på att erbjuda just det alternativet” – att stanna hemma. Tänk om hon med en gnutta inlevelseförmåga kunde förstå vilken stress och ångest det är för en förälder att varje morgonen gör ett nytt försök, och misslyckas. Paniken som river inombords. Panik över det egna arbetet, familjens ekonomi och framför allt, barnets framtid!
Ulrica riktigt raljerar över föräldrarnas orimliga krav på lärarna: ”Har ni verkligen vridit ut och in på er själva och fått eleven att känna sig extra välkommen när hen väl dyker upp?? Pom poms? Mariachiband? ” Otroligt KRÄNKANDE. Jag hoppas att hon inte har nån elev med npf i sin klass som kämpar med dåligt psykiskt mående pga en skola som inte är för alla. Herre gud…
Vi har yttrandefrihet, jag vet. Men när man uttalar sig inom sin profession anser jag att man ska tänka sig för noga. Kan en sjuksköterska på bup skriva öppna debattinlägg om att de flesta barn på bup bara är lata och gör sig till? Bör en person som arbetar på Migrationsverket skriva debattinlägg om att flyktingar bara hittar på sina asylskäl? Mitt svar är nej. För vad händer när de utsatta personerna i utsatt beroendeställning sen ska tas om hand av den här personen sen? Hur känns det?
Retoriken idag är så hård. Allt är svart eller vitt. Man drar för lätt alla över en kam i stil med ”En grupp invandrare är kriminella, då ska alla invandrare ut, alla invandrare är kriminella.” Yttringar som skadar en stor grupp oskyldiga människor.
Nån kommenterade att det faktiskt finns föräldrar som är slappa och inte sätter gränser. Klart det finns. Men är det den stora gruppen här? Är det huvudproblemet att fokusera på? Eller är det stora problemet att vi har en skola vars hela miljö, upplägg och läroplan är väldigt utmanande för barn med till exempel neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Att skolans resurser inte räcker till? Är inte det stora problemet att det finns för många barn i Sverige som mår väldigt psykiskt dåligt, skadar sig, isolerar sig eller kanske inte ens vill leva längre?
Den här texten handlar inte om lärare som grupp. De flesta är fantastiska lärare och tack för att ni kämpar trots för lite resurser till ert förfogande.
Dumhet, brist på empati och okunskap finns lite varstans i vårt samhälle. Men när en LÄRARE uttalar sig så offentligt blir jag rädd. Och väldigt väldigt upprörd.
Dans med svåra steg 