För att ett barn ska få diagnosen autism ska det bland annat finnas varaktiga brister i förmågan till social kommunikation och interaktion. I sin egen bubbla, utan talat språk och ointresserad av andra kanske den oinsatte tänker. Linus är väldigt pratsam, social (på sitt sätt) och gillar ögonkontakt – vad har han för varaktiga brister inom det här området? Faktiskt stora svårigheter fast inte de man tänker på först kanske.
Han pratar och pratar, men för inte ömsesidiga samtal. Han pratar och frågar saker – andra svarar. Vi kan prata länge tillsammans om något, men bara om HAN initierar ämnet och tidpunkten – till exempel ett filmklipp han fascineras över. Börjar jag prata om ett annat ämne möts jag oftast av tystnad och sen går han vidare ☺️ Han älskar våra samtal om samma samma saker, med samma samma frågor. Trygghet och förutsägbarhet kanske?
Linus är mycket ensam och det uppfattar jag som självvalt. Han trivs ensam – pysslar, bygger, stimmar och spelar upp filmklipp för sig själv. De sista skolåren har jag uppfattat att han har några han leker en del med och jag tror det är mer fysiska lekar och bollspel då. Social lek är svårt och ointressant. Nedsatt föreställningsförmåga och nedsatt förmåga att förstå regler och andras perspektiv sätter nog käppar i hjulet för Linus.
Häromdagen var vi på en lekplats och jag hade stämt träff med en annan funkisfamilj som jag aldrig hade träffat innan. Vi tog i hand och presenterade oss. Jag ser Linus blick på mammans påse – en lekiapåse! Linus har aldrig sett den här mamman innan, men i hans värld spelar det ingen roll och jag pratade ju med henne. Då känner vi henne? Likt en målsökande projektil kom han fram med ett enda fokus – få titta i påsen och FÅ saker 😅
Han börjar rota i hennes påse, hittar ett paket kex och ber om att få två att spara. Tur det va en funkismamma som visste precis. Sen la han sig bredvid pappan i en hängmatta – även detta en helt ny bekantskap. Ganska klockrent exempel på svårigheten att avgöra vem känner jag och vem känner jag inte? Och hur bör jag anpassa mig själv utifrån detta?
I en klätterställning träffar Linus två barn. Den ena är nära hans ålder och hon är avvaktande, jag tror att hon direkt läste in att det var något annorlunda med Linus. Men den yngre flicka i 4-5-årsåldern hälsade glatt. ”Jag heter Linus, min mamma heter Monica och min pappa heter Jocke” hör jag och kände bara wow! Han ropade till mig om en till blåsbubbla så hon kunde få blåsa också. De hade kul i säkert 5-10 minuter. Återigen, de gjorde en fysisk lek och det är lättare. Men plötsligt tappar hon Linus. Han fastnar i sin värld, småpratar för sig själv, blåser och stimmar. Flicka försöker några gånger, sen säger hon till sin mamma ”Jag är osynlig, han ser mig inte!”. Hon gav upp. Linus lika nöjd för det, hon var nog redan glömd.
Vi åkte hem. Jag skyddade kexen med mitt liv – jag vet att katastrofen är ett faktum om de går sönder. De ska sparas och vara hela, annars väntar krasch och panik och vi skulle behöva göra hembesök hos funkisfamiljen vi inte känner för att få nya 😉 Väl hemma dränker han dem i olivspad och kastar dem i vasken.
Ja några tankar om sociala svårigheter för barn med autism. Hur är era barn socialt? Kommentera gärna på Instagram, kontot Marionettmamman!
Dans med svåra steg 