Igår hade vi en superfin eftermiddag på stranden – något som inte är en självklarhet när man har ett barn med autism. I många år hade vi stora problem. Våra besök snittade väl på en timme, det var konstant puls, tårar och en och annan krasch. Vi var totalt finito efter men vi kom iväg iallafall. Jag vet de som helt enkelt aldrig kan åka till stranden. Jag vet de som bara kan åka en stund på morgonen eller kvällen. Så varför är det så svårt för ett yngre barn med autism att hänga lite på stranden?
Stranden är i sig en väldigt utmanande plats. Det är varmt, väldigt ljust, mycket folk, sand som fastnar på kroppen, mycket olika ljud, dofter, blåst osv. Sinnesintrycken fullständigt sköljer över barnet med autism som kanske är överkänslig för flera av dem.
Linus fick panik när sand fastnade på hans händer. Ja redan där var man ju game over. Som liten gillade han inte kladd och ville inte få kladd på händerna. Spill på tröjan ledde till panik som gjorde att mamman kastade sig fram och drog av den som om den stod i brand. Idag kan han kladda ner sig när han vill. Men händerna ska annars hållas ”cleana” så böjaren känns rätt i handen. Ingen kräm, inga vantar. Men, sand är numera okej!
Själva badandet har alltid gjort Linus lyrisk men även här kunde det bli kaos eftersom Linus länge var fast i nån tanke att konstant fortsätta djupare och djupare ut. Det fanns inget stopp, ”Jag drunknar!” sa han glatt och blev inte alls nöjd när jag satte stopp.
Stranden innebär också att vi kan ställas inför oväntade utmaningar – som att strandgrannen börjar pumpa upp en festlig badleksak… 🫣 Jag minns nån sommar när Linus jagade efter andras badleksaker så fort han såg en. Alla våra nej rann av likt vatten. Det sociala filtret för vad som är ett rimligt beteende saknades och fixeringen kring uppblåsbara saker var (och är) sååå stark. Han fick panik. Tror vi bröt det beteendet när vi köpte en badanka större än någon annans badleksak (ni ser den överst på bloggsidan).
De sociala koderna ja. På stranden kommer man väldigt nära andra. Vi hade några år då Linus skulle fram och tigga andras picknick hela tiden. Ni som träffat Linus vet vilken charmig men orubblig envishet han kan sätta in – framför allt om något blivit en fixering. Återigen hade nej noll effekt. Jag är SÅ glad att de åren är över – för det gör han inte heller längre.
Men förutom att stranden är en utmanande plats pga sinnesintryck och sociala utmaningar, finns det en annan orsak till våra år av kaos på stranden: Han saknade konsten att leka! För när det är badpaus – vad gör man? Mysa och vila på en handduk? Nu hade Linus på den tiden omedicinerad ADHD och var konstant igång, men vilket barn gör det? Eller gör dom det? Det gick bort iallafall. Äta? Njae, det var också svårt för Linus. Fram tills förra sommaren åt han väldigt sällan på stranden alls. Det var nog för mycket med allt annat helt enkelt. Köpa glass? Ja det ville han gärna! Sen bröt han ihop – ”Den är KAAAALL!!”.
Leka då. Det är väl bara att leka lite? Njae…leka är inte alltid så lätt för ett barn med autism. Att lära sig att leka kräver många färdigheter som ofta är nedsatta vid autism – som att kunna observera hur andra gör och imitera, fantisera, ha uthållighet och fokusförmåga, motoriska förmågor till aktiviteten och kunna tänka ut/planera hur man till exempel gör ett sandslott (tänka i flera steg). Allt detta kan vara väldigt svårt för ett barn med autism och behöver tränas upp. Det kommer inte automatiskt som hos andra barn.
Ska du dessutom leka med någon krävs sociala färdigheter, förmåga att ha delad uppmärksamhet, kunna samspela/turas om, kunna förstå att andra upplever, ser och vill annat än jag, förstå abstrakta regler och tolka leksignaler. Även detta behöver tränas upp och finns kanske inte på plats hos det yngre barnet.
Linus som yngre hade ett supersmalt fokus, obefintlig koncentration på en uppgift, svårt att planera sammanhängande aktiviteter som krävs för att nå ett mål, hade en mycket begränsad fantasi och föreställningsförmåga samt ett extremt kort tålamod. Detta satte rejäla käppar i hjulet för en så enkel sak som sandsslottsbygge. Han blev dessutom snabbt besviken och arg när det inte blev ”rätt”. Så…vad händer om man då är på stranden, inte får bada för stunden, inte kan leka och har svårt att vara i en utmanande miljö med mycket ljus, ljud och intryck? Det är lätt att förstå att det blir kaos. Eller det BLEV kaos…
För det går mycket bättre nu! Linus är åtminstone lugnare än han var som omedicinerad 5-åring. Han har ro att stanna några meter ut och leka i vattnet – jag TROR han förstått att han faktiskt får bada längre om han sköter den regeln. Sanden på händerna är inget problem. Han jagar inte efter andra människors mat eller saker. Han kan glatt mumsa i sig kanelbullar och igår till och med en pannkaka på stranden (!). Men framför allt, han kan LEKA lite för sig själv. Roa sig på egen hand och uppskatta det.
Det är ingen ”vanlig” lek utan han spelar upp olika filmklipp han sett 1000 gånger. Han kan stå ute i vattnet med sin böjare och leka/rabbla upp ett klipp som bara jag i hela världen kan förstå. Han kan sitta i vattenbrynet och hälla vatten upprepande. Han kan fastna i att hälla vatten i en grop. Det kan se meningslöst ut men det är det inte. Jag är säker på att i Linus inre är leken livfull och målande – full med detaljer. Jag tror han ser klippen framför sig. Han har roligt.
Och då för en stund händer något extraordinärt. Jag och Jocke kan sitta på varsin handduk en stund och bara titta på havet och Linus. En stund jag aldrig kommer ta för given. Idag var en sån eftermiddag. Vi åkte ut till Falsterbo och var där i 2,5 timme – en superhärlig eftermiddag. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig för några år sen! Barn utvecklas. Färdigheter tränas upp. Plötsligt kanske det händer…❤️
Dans med svåra steg 