Igår läste jag ut boken Aldrig släppa taget – en berättelse om psykisk ohälsa hos en ung tjej, om föräldrar som kämpar både för att förstå sitt barn och för att få rätt hjälp, om en skola som sviker, om en svåråtkomlig barn- och ungdomspsykiatri och om när det värsta tänkbara scenariot nästan händer… Men framför allt, en bok om vägen tillbaka till ett bättre mående och till varandra.
Den är skriven ur två perspektiv, vartannat kapitel är skrivet av 18-åriga Tilda Boisen och vartannat av mamma Frida Boisen. Man får ta del av bådas perspektiv på samma situationer och det gör boken så extra bra!
Efter några tuffa år för Hannah, väckte den här boken mycket tankar och känslor i mig. Jag kände igen mig i maktlösheten, rädslan och kampen för att verkligen förstå vad barnet går igenom. Man slits mellan barnets upplevelser och samhället som skriker: ”Du måste få ditt barn till skolan”. Det blir liksom svårt att stå på båda sidor samtidigt och det tar ett tag att inse att det enda viktiga är att barnet mår bra.
Tilda konstaterar i slutet av boken: ”Jag har nog inte varit så lätt att förstå heller. Jag förstår inte ens mig själv ibland.” Nej det är inte lätt att förstå det man inte själv upplevt, men det gäller att envist fortsätta finnas där, prata, fråga och verkligen på riktigt lyssna. Svaren och lösningarna finns hos ungdomen – det är vad jag landat i.
Jag är otroligt tacksam att Frida och Tilda bryter tabun och faktiskt berättar öppet om det här. Boken behövs! Jag vet inte hur vi annars ska få till de förändringar som behövs.
I min namninsamling Funkisuppropet lyfte jag bl.a. behovet av en förändrad skola och ett rejält förstärkt BUP så de bisarra oacceptabla köerna minskar. Jag skrev bl.a: ”Bara den förälder som upplevt att ens barn självskadar, får panikångest eller inte vill leva längre, förstår kanske fullt ut känslan när det är kö för att få stöd och hjälp. Lång kö. Behovet av akut omedelbar hjälp skär i hjärtat medan man står maktlös och bakbunden framför en stängd dörr på grund av resursbrist.” Jag hade verkligen önskat att jag fått direkt respons från ansvariga ministrar. Kanske Tilda och Frida nu når fram på riktigt.
En annan punkt jag lyfte var behovet av att ta bort tidsbegränsningen för VAB med anledning av psykisk ohälsa hos barn. Man kan få ersättning för vård av barn i max 120 dagar, med undantag för om barnet är allvarligt sjukt med direkt fara för livet. Så, vad händer om man har ett barn som mår så psykiskt dåligt att hen inte kan gå i skolan och behöver en förälder hemma hos sig? Kön till Bup är lång och de 120 VAB-dagarna tar slut…
Debatten om en skola för alla är högst aktuell och det som framför allt lyfts är att skolan måste kunna fungera även för barn med t.ex. ADHD och autism. Än så länge mycket snack, för lite verkstad. Men Frida skriver något viktigt: ”Vi ska ha en skola för alla, men vi har bara en skola för friska”. Ja slukhålet som finns i dagens skola handlar inte bara om barn med npf – det handlar om barn med depression, omfattande ångestproblematik och annan psykisk ohälsa. Vilket stöd får barnen som knappt kommer ur sängen?
Så tack Tilda och Frida för att ni berättar och är rösten för alla som lever med liknande utmaningar i familjen, men som inte vill, orkar, kan eller vågar berätta. Måtte våra politiker lyssna på riktigt nu och faktiskt börja agera. Detta är mer akut än elstöd och annat som det snabbt hostas upp pengar till… Vi verkar se lite olika på vad som är ”akut”. Det här handlar om BARN som upplever att de snart inte orkar leva längre – VAD är mer akut än detta?
Boken ger hopp. Vi får bara aldrig ge upp, aldrig släppa taget.
Älskade Hannah och Linus – jag släpper aldrig taget ❤️
Dans med svåra steg 