Dans med svåra steg

Även om inte MII startat (Mångsidiga Intensiva Insatser), så har vi ”tjuvstartat” kan man säga. Vi har träffat specialpedagog för att börja introducera bildstöd och veckoschema. Vi var skeptiska först, vad skulle vi ha bilder till när Linus förstår vad vi säger? Men sedan förstod vi att han behöver se vad som ska hända pga. nedsatt föreställningsförmåga, tidsuppfattning och kanske minne. Han behöver se schemat för att förstå tiden, veckan, dagen. Om han vet vad som ska hända, kanske han blir lugnare och ännu tryggare. Vi ska även laminera bilder på olika maträtter och lekplatser vi brukar besöka. Jag har börjat pyssla med materialet lite, introducerat ”hemma” och ”förskola”, men inte mycket mer. Måste ta tag i det…någon dag.

Under hela februari har vi registrerat tre olika beteenden som vi tycker är problematiska på beteendescheman – med beskrivning av varje gång det händer. Nu har ca 25 sidor lämnats in till psykologen som ska analysera, leta mönster och göra en bemötandeplan. Det är SÅ skönt att det är klart!

Vi ska börja med ”Barnets stund”. Det är en stund varje dag då Linus ska få leka ensam med en förälder, få odelad uppmärksamhet under total kravlöshet. Det är förbjudet att försöka lära honom något, fråga vad han vill, fråga ”vad är det för färg” osv. Bara följa med i det han gör, ge massor med beröm och ha roligt tillsammans. Det är väl egentligen redan så jag försöker vara med honom, men nu ska vi tänka på att ge honom det med oss båda varje dag. Det blir fint.

Epilepsin är inte alls bra just nu efter Frisumsänkningen. I princip varje morgon när vi precis vaknat ligger han bredvid mig, tittar på Stadens hjältar medan de kommer kraftiga ryck i hela kroppen med jämna mellanrum under några minuter. Han är totalt lugn och oberörd, men jag får en klump i magen. Jag vet att det inte är farligt, men det känns ändå. Varenda ryck. Måste diskutera detta med läkaren i veckan och se om EEG-svaret är klart. Snart två år av medicininställning och vi är på ruta ett. Man undrar ju varför!

Mitt  i allt som ger mig en klump i magen och som stressar, gör Linus att jag skrattar varje dag. Han är så otroligt charmig! Förra helgen satt grannens katt ute på staketet och tittade in. Linus var mycket fascinerad. När Linus såg att jag tog fram kameran sa han till katten: ”Säg omelett!!”. Underbara Linus!